12.07.2016

PERSONAL







sådär står det inne i min egen print butik, 
som nu äntligen faktiskt verkar kunna slå upp dörrarna när som.
jag får en släng av tanken att det där kanske låter
överdrivet nostalgiskt eller melodramatiskt, eller både och.
likväl är det sant och grejen är ju, att jag försöker vara just sann,
även när det skaver eller när det riskerar bli klibbigt.

det är sant att fotograferandet på något vis översätter det mesta åt mig.
det tvingar fram saker jag inte förstått med huvudet,
eller velat än förstå med hjärtat. 
plötsligt har jag, på riktigt, stått där med ett stort tryck
av ett fotografi, månader ’senare’, en
en gånger en meters nyckel som stirrar tillbaka, säger
så Du är hemma nu..?

det tröstar också just därför. 
för då har ju någon del av mig både sett och insett,
för att sedan ta en väg som går.
gör att det är inte jag som går, det är vägen.
så att plötsligt kan jag komma ut på andra sidan,
i en öppen glänta, bortom att inte ha sett skogen för alla träd.
och där är, om än skarpt, så ett väldigt vackert ljus.








det ifrågasätter och det reder ut, ställer frågor och besvarar dem.
och för allt det, är det livet. utan det skulle mitt liv inte längre vara mitt.
jag har den enorma lyckan att det jag gör ger resonans också i
andra människor och därigenom privilegiet att kunna arbeta med,
- & leva på, det jag älskar allra mest att syssla med. 

jag tänker på en kommentar jag fick en gång här.
jag hade haft med ett citat, det där som säger
choose a job you love,
and you will never have to work a day in your life.
det är diskuterat om det är confucius eller någon annan klok,
men hon hade ju lika rätt som skrev där bland kommentarerna, att 
det där stämmer ju inte riktigt.

nej, det gör ju inte det. heltid är bara förnamnet och
blod, svett och tårar för en gångs skull bokstavligt talat sant.
och så just det där ensamma på gott ont, - på så vis att det är ur mig,
från början till, som nu, ända fram till Er, i slutändan.
ännu mer nu, med denna print butik,
utan ett företag som ’säljer mig’, emellan.
jag är tillbaka i mina rötter, fine art.
och det är bara jag. och Ni.



med kärlek,

hannah




image n°1 | fine art print wheelbarrow shot in the home of
amazing christina höglund, - thank you, beautiful you. 
image n°2 | prints emma, o'keeffe and seven years in the home of
my truly beautiful friend sara n bergman
image n°3 | print daydreamer
© hannah lemholt photography


//






the words up there are in my own print shop,
the one that now finally actually seem to be able to open its doors any time.
i get a bout of the idea that it might sound
excessively nostalgic or melodramatic, or both.
nevertheless it’s true, and the thing is that i try to be true,
even when it chafes or when it risks turning sticky.

it is true that photography somehow translates most things for me.
it compels things i don’t necessarily understand with the head,
or have wanted, yet, to understand with the heart.
suddenly i’ve found myself, really, standing there
with a big photographic print, months ’afterwards’,
a one times one meter key that stares back, saying
so, you're home now.?

it also consoles for that very reason.
because it means some part of me has actually both seen,
realised and actively taken a path that.. moves.
making it so that it’s not me that moves, it's the path.
so that suddenly i can come out on the other side,
in a clearing, beyond not seeing the forest for all the trees.
and there’s, albeit sharp, such a beautiful light.

*

it disputes and disentangles, asks questions and answers them.
and for all that, it really is life.
without it, my life would no longer be mine.
i have the vast bliss that what i create also resonates in
other people and thereby the privilege to work with,
- & live on, what i love most of all doing.

i think of a comment i once recieved here.
i had written a quote down, the one that goes
choose a job you love,
and you will never have to work a day in your life.
it is discussed whether it is confucius, or someone else’s, 
but she was equally right, she who wrote, among the comments, that
but that’s not really true..

cause no, it’s not really. working ’full time’ is just the beginning
and blood, sweat and tears for once literally true.
and then that solitary, for good and bad,
- in the way that it all comes out of me,
from the very beginning, to now;
all the way to you, ultimately.
even more so with this print shop,
without a company ’selling me’ in between.
i'm back to my roots, back to fine art.
and there’s just me. and you.


with love,

hannah

x





12.02.2016

THE WOMEN








november lämnade mig med en mening som blev kvar.

’all the women in me.
are tired.‘

när min reflektion ser tillbaka på mig i den antika guldspegeln i sovrummet,
där jag sitter på sängkanten just medan solen går upp,
är jag stilla tacksam att dess glas är sådär ogenomskinligt,
har svarta blinda fläckar av ålder. är ett mjukt god morgon
för en nu i skrynkligt svart siden och håret i oreda.
jag nyper rosor på kinderna, en fåfäng trädgårdsmästare.
kyssar som i slummer. hon är trött som stryker hans skäggstubb.







mitt kaffe. hans te. litens mjölk. i invand barfota dans.
eskimåpussar och plötsliga, klara, - mamma.
hon är trött som lyfter upp honom från golvet då.
men hon lyfter.
till höften och vidare upp i luften. upp, upp, upp.
håller honom högt i morgonljuset. allt för ett förtjust fnitter.

en hög brev och telefonen som brevpress.
svar som dröjt för länge och som fortfarande blir för korta.
systern. vännen. hon är trött som knappar in svar,
där hon sitter vid köksbordet under en sällsam stilla
och redan utmätt stund.
systern, vännen, trött på att vara trött.







kameran är tung i handen.
jag svarar på frågor runt vad jag gör,
går i cirklar över golvet och ber en stilla bön att
det sista ska falla på plats i dagarna som vecklar ut sig.
hon är trött som sorterar ord till fotografier.
men hon minns.
varenda titel och dikt. tonen i fotografiet.
min enda skärpa. bildminnet.

nästa vecka ska min personliga print-butik äntligen vara klar.
vi måste ju hinna skicka julklappar.
och jag är tillbaka i just det personliga.
det känns så rätt och så bra, ända in, förbi tröttheten
och för alla de delar som lever i mig.
som jag svarade när jag gick där i cirklar över golvet,
med telefonen inkilad mellan axel och öra;

my art..?
it’s not business. it’s personal.








in i december och långt vidare än så, tänker jag att det är okej att vara trött.
för mig var 2016 ett år som krävde,
som ställde det mesta på sin spets. 2016 ställde frågor.
jag tror att 2017 blir ett år som svarar. 
och så läser jag nya ord som fastnar, som får ta över;

i am obsessed with becoming
a woman
comfortable in her skin.

jag läser dem för henne på sängkanten,
för henne som barfota dansar i köket, för systern
och för vännen. fotografen också.

och för Er.








med kärlek,

hannah



image n°1, 4 & 5 | all for fira a/w'16 look book studio september |
model / muse : lina lindholm | hair & mua : jossi madsen |
location : ballroom blitzz 
image n°2 | a shot from the home of my amazing friend sara n bergman
featuring my fine art print 'shadow' from the upcoming print shop,
taken by babysister e.. thank you..!
image n°3 | fine art print 'private' shot in our home
quotes | "all the women in me. are tired." written by favorite nayyirah waheed
and new love - "i am obsessed with becoming a woman
comfortable in her skin" is written by sandra cisneros
inspiration | thought on the difference in years from
"there are years that ask questions and years that answer"
by zora neale hurston
© hannah lemholt photography


//





november left me with a sentence that remained.

'all the women in me.
are tired.'

when my reflection looks back at me in the vintage gold mirror in our bedroom,
where i sit, it seems, on the edge of the bed just as the sun rises,
i am stilly thankful that its glass is opaque like that,
has black blind spots of age. is a soft good morning
for one now in crumpled black silk and hair in disarray.
i pinch roses in my cheeks, a vain gardener.
the kisses are slumberous.
she's tired, the one stroking his stubbled chin. 

*

my coffee. his tea. buba’s milk. in an accustomed barefoot dance.
eskimo kisses and a sudden, all clear, - mamma.
she’s tired, she who lifts him up off the floor right then.
but she lifts.
to the hip and on, up into the air. up, up, up.
hold him high in the morning light. everything for a delighted giggle. 

a pile of letters and the phone as the paperweight.
replies that’s taken a long time and are still too short.
the sister. the friend. she’s tired, she who keys in replies,
where she’s sitting at the kitchen table for one
of those rare, and already meted, - moments of quiet. 

the sister, the friend, tired of being tired.

*

the camera is heavy in the hand.
i answer questions about what i do, how i do it,
walking in circles across the floor and pray a silent prayer
for the last pieces to fall into place in the days unfolding.
she's tired, she who’s sorting words for photographs.
but she remembers.
every title and every poem. the tone of the photograph.
my only sharpness. my 'image memory'.

next week, my personal print shop will finally launch.
i mean, we have to do it in time to send christmas gifts.
and with it  i’m back to just that, - personal.
it feels so right and so good, all the way in, past the tired
and for all the parts that live in me.
as i answered, walking there in circles across the floor,
with the phone wedged between shoulder and ear;

my art ..?
it’s not business. it’s personal.

*

into december and far further than that,
i’m thinking that it's okey to be tired.
for me 2016 was a year that demanded,
one that brought most to a head. 2016 raised questions.
i think 2017 will be a year that answers.
and so i read a new sentence that remains,
one that gets to take over;

i am obsessed with becoming
a woman
comfortable in her skin.

i read them to her sitting on the edge of the bed,
to her barefoot dancing in the kitchen,
to the sister, and the friend. the lover.
to the photographer too.


and to you.


with love,

hannah


x



11.19.2016

APERTURE







ett sällsamt vinterljus ligger över den lilla parken utanför.
så att allt som är i ljus blir bäddat i mjölkigt vitt.
havet ligger i ännu mer sällsam turkos,
alldeles stilla mot den stålgrå kanten himmel. 
det är isigt kallt mot huden men elefantgräset är spirande grönt,
växer vilt och vackert nedanför trappan till 'the nursery'.
jag tänker igen på hur fint det är med den dubbla betydelsen
för engelskans nursery. dagis. och plantskola.
knoppar som ska brista ut i blom. en skola för små träd.

i dag är den morgon när jag lämnar min son där för första gången.
en och en halv timme på prov känns som ett litet universum av tid.
och jag känner mig som om ihålig plötsligt.
jag har längtat efter egen tid. nu finns ingen längtan.
bara ett hål och inuti det vad som känns som ett ljudlöst eko.




på datorn svävar en snurrande regnbåge, invänder mot arbete.
jag gör en kopp te och försöker fånga stunden istället. just som den är.
tiden sträcker ut sig som en lat katt, randig på tvären.
en brandbil kör förbi utanför, sirenerna skär genom dov åska.
någonstans brinner det i regnet, tänker jag.
teet kallnar medan jag inväntar tiden.
vi har inte kommit ur huset i tid för något sedan han föddes.
i dag låser jag dörren utan att vänta in tiden alls.
hon får hinna i kapp mig nedför gatan.

kall och blöt möter jag en fotograf i hallen.
han har fotograferat alla barnen idag, berättar han.
jag vet inte hur han vet vems mamma jag är.
kanske säger jag det. jag är för suddig för att veta säkert.
cassius mumlar han och söker i sin stora kamera,
vrider fram till en bild och vinklar skärmen för att visa mig.
och där sitter han på golvet och tittar upp, in i kameran och in i mig.
hans lilla kropp i stickat. med lite utstående öron och sirapsmörka ögon.
hans mun är öppen och blicken likaså.
hålrummet i mig ekar som om av en avlägsen liten bjällra.
he’s gorgeous, ler fotografen och håller kvar min blick.
jag är matt, men har nog glansiga ögon.







 
en målare hjälper mig med vagnen nedför trappan.
det har slutat regna och ner över havet skickar solen silvriga spjut genom det mjölkigt vita.
och så är det ju. den där lilla himlakroppen i stickat är min apertur.
han är i sig en öppning. till världen.
genom honom glimtar jag ibland en abyss, vars djup gör mig yr.
och ändå, över alltihop, svävar en enastående ömhet.


kärlek,

h



the last photo is taken in the beautiful home of my friend
sara n bergman, by my baby sister emma.
the art on the wall is my fine art print 'private' 
- soon available in my personal print shop -
© hannah lemholt photography

//





there’s a wondrous winter light over the small park outside.
one that embeds all that is light in a milky white.
the sea is an even more wondrous tone of turquoise,
perfectly still against the steel grey edge of sky.
it is icy cold against the skin but the elephant grass is sprouting green,
grows wild and beautiful below the stone staircase towards the nursery.
i think again how lovely the double meaning is, translated to swedish,
for the english word nursery. daycare and garden centre.
buds that will burst into bloom. a school for trees.

today is the morning when i leave my son there for the first time.
one and a half hours of testing feels like a small universe of time.
and me as if suddenly hollow.
i have longed for time of my own. now there is no longer that longing.
just a hole, and inside it, - what feels like a silent echo.

on the computer screen hovers a spinning rainbow, opposes work.
i make a cup of tea and try to capture the moment. just as it is.
time stretches out like a lazy cat, striped crosswise.
a fire truck drives past outside and the sirens cut through dull thunder. 
somewhere there’s a fire in the rain, i think.to myself.
the tea turns cold while i await time.
we haven’t left the house in time for anything since he was born.
today i lock the door without abiding time at all.
she can catch up with me down the street.

cold and wet, i meet a photographer in the nursery hallway.
he has photographed all the kids today, he says.
i don’t know how he knows whose mother i am.
maybe i tell him. i'm too blurred to know for sure.
cassius he mumbles and search his big camera,
finding his way to the image. he angles the screen to show me.
and there he sits on the floor. looking up into the camera and into me.
his little body in knitwear. with his ears a bit protruding and syrupy, dark eyes.
his mouth is open and his glance too.
the hollow in me echoes as from a distant tiny bell.
he's gorgeous, smiles the photographer and holds my gaze.
i fell matt, but think i’ve got glassy eyes.

a painter helps me carry the pram down the stairs.
it has stopped raining and
the sun shoots silvery spears down the sea, through the milky white.
and that’s how it is. that little celestial body in knitwear is my aperture.
he is in an opening in himself. to the world.
through him i sometimes glimpse an abyss whose somber depth turn me faint.
and yet, over the whole, hovers an extraordinary tenderness.


with love,

h


11.05.2016

LESSONS IN PRESENCE








jag tar ett steg tillbaka, står kvar vid dörren,
bara iakttar när de andra stiger in i sina grott-sviter.
jag vet på ett ungefär vad reaktionen kommer bli.
de är ju familj och jag har varit här innan.
 pappa tar sig för hjärtat och där förblir hans hand,
medan han går mellan rummen.
mammas ögon fylls av tårar till bredden.
för mig blir det ännu starkare den här gången.
kanske för att de är med. för att jag får uppleva det
med de flesta av De Mina omkring mig.
alla de kyrkor, tempel och kloster jag varit i,
från bali till toscana och där emellan,
tycks komma tillbaka till mig, alla på en gång
och inta mig i något av det mjukaste våldsamma slag.
och landa där. bli till ännu ett slags hemma







det är oktober och vi har rest tillbaka till matera.
vi bor ett tag där i grottstaden, gömd i klacken av den
italienska stöveln, på sextantio le grotte della civita,
- hotellprojektet som är gömt som en sann skatt,
i den äldsta delen av matera’s sassi, 'kvarteren av sten'.

golven är upptagna, just sten för sten, - & sedan tillbakalagda.

slitet mjuka gömmer de nu wifi, golvvärme och all modern lyx,
- dem & valven som höjer sig över oss, i honungsfärgad kalksten,
ständigt glödande i stearinljusens sken.

för mig handlar det om att allt på något vis skalas bort 
i

enkelheten av sten, trä och ljus. det talar så till något glömt.
något djupt inuti och evigt. 
att samtidigt också känna sig fullkomligt omhändertagen
av mjukheten och renheten, de goda dofterna,
- & att överflödet är så skickligt gömt,
däri finns också någon slags nyckel.
lika tung som den nyckel man får till sin grotta,
tio centimeter järn, - lika lätt är känslan.
lika lätt ger jag efter.

kanske är det den som är det där mjukaste våldsamma.
insikten. kanske för hur glasklar och lätt den är,
bland all tung sten.
insikten i längtan efter bara.. närvaro.








jag tänker mycket på det där under just oktober i matera.
där utsikten är slående ut över ravinen i murgia nationalpark.
där människor bott sedan stenåldern,
genom munk ordrar och herdesamhällen.
tänker på hur vi är någonstans långt borta ofta.
hur vi vänder oss bort, så lätt, från det & dem som är oss närmast.
lutar oss in över en mobiltelefon,
avskärmade framför skärmar.

det finns inga tv apparater på sextantio.
det är stilla, ganska tyst,
- & vill man så kan de många och stora stearinljusen
verkligen brinna dygnet runt bland all sten.
det får tiden att sakta in. andningen också.

på terassen kring olika gamla träbord och inne i
grottkyrkannär den är dukad ren efter frukosten;
med bara vitt linne och vilande klippta solrosansikten,
nu vända mot staerinljusens sken,
- sitter gäster utspridda medan klassisk musik slingrar
mellan stenarna. någon läser en bok över ett glas vin.
någon new york times över en kanna te.
papa upptas en stund i en bugande ritual med ett japanskt par.
det är inte bara jag som har en kyrka, eller ett tempel,
plötsligt inuti mig.

en eftermiddag ligger jag länge, länge
i ett skumbad med ett glas vitt och bara stirrar i taket.
försöker ta in hur vackert grottan omfamnar mig.
hur rent, torrt {!och tryggt allt känns omkring mig.
lyckas knappt ändå.
senare njuter jag också enormt av att
somna bort till en film, omslingrade, i i-pad'ens sken.
det är en balans. som med det mesta.

jag balanserar själv inte stadig alls än.
och jag har definitivt ingen gloria påsatt.
i så fall är den helt sne'. 
men jag tar funderingarna med mig hem i resväskan.
och jag längtar.
jag längtar efter något mer. inte tillbaka.
men fram.
fram till något där fler av oss hittat balansen.
där vi ser varandra, mer på riktigt igen.





 





det har hunnit bli november.
och vi är tillbaka hemma vid havet.
men först ville jag dela lite oktober med Er.
och all kärlek,


h



all photographs are taken at sextantio le grotte della civita
and there’s a reason the new york times deemed it
"one of the most extraordinary destinations in the world"
and that the times calls it "one of the ten most beautiful hotels
on the international scene". it truly is the luxury of emotion
thank you for having us again sextantio..!

the stills with tea pots and the portrait of m

is taken by babysister emma and edited by me.
it so happens she captured in a way what i touch upon here.
just the same, my Man, - i loved you before i even met you.
perhaps even when we were both just stars.
you are my constellation.

© hannah lemholt photography



//



i take a step back, remain at the door,
just observe while the others enter their cave suites.
i know roughly what the reaction will be.
they're family and i have been here before.
papa puts his hand on his heart and there it remains,
as he walks between the rooms.
mama’s eyes fill with tears to the brim.
for me it’s an even stronger experience this time.
perhaps because they are with us. because i get to experience
this with most of my family around me.
all the churches, temples and monasteries i’ve ever been in,
from bali to tuscany and in between, seem to come back to me,
seize me all at once and in one single sensation,
in the softest of violent blows.
and land there. yet another kind of home.

*
it's october and we’ve traveled back to matera.

we live for a while there in the cave city, hidden in the heel
of the italian boot, at sextantio le grotte della civita,
- the hotel project that is hidden as a true treasure,
in the oldest part of matera's sassi, the 'district of stone'.

the original floors are exhumed, stone by stone, - and then put back.

worn soft they now hide the wifi, underfloor heating
and all the modern luxuries.
them and the vaults rising above us, in honey colored limestone,
glowing constantly in candlelight.

for me it's about how everything is somehow stripped away

in that simplicity of stone, wood and light.
it speaks softly to something forgotten.
something deep inside, and eternal.
to at the same time also feel so completely taken care of
by pace and purity, the beautiful scent,
- and the fact that the abundance is so cleverly hidden,
also hold some sort of key.
as heavy as the key one receives to your cave,
ten centimeters of cast iron - as light is the feeling.
as lightly i give in.

perhaps it is that which is that softest violent. the realization.

maybe for how crystal clear and light it is, 
among all the heavy stone.
the realization of the longing for just .. presence.

*


i think quite a lot about that during october in matera.

where the panoramic view is striking
over the ravine of murgia national park.
where people lived since the stone age,
in monastic orders and shepherd communities.
i think about how often we are somewhere far away.
how we turn away, so easily, from that
and those, closest to us.
leaning in over a mobile phone, 
screened off before screens.

there are no tv-sets at sextantio.

it's still and silent.
and if one wish, the many and large candles
really can burn around the clock among the stone.
it slows down time. your breathing too.

on the terrace, around various old wooden tables
and inside the cave church, when cleared after breakfast;
left with only white linen
and slumbering trimmed sunflower faces,
now facing the candlelights shine,
- sit guests scattered as classical music meanders between stones.
someone is reading a book over a glass of wine.
somebody else the new york times over a pot of tea.
papa is occupied for a while in a bowing ritual with a japanese couple.
it's not just me who has a church or a temple,
suddenly within.

one afternoon i lie for a long time soaked in a bubble bath
with a glass of white and just stare at the ceiling.
i try to take in the beauty of how the cave embrace me.
how clean, dry {!} and safe everything feels around me.
i barely manage to.
later i also enjoy  immensely drifting off to sleep
to a film, intertwined, in the blue glow of the i pad.
it’s a balancing act. as with most things.

myself i'm not balancing steady at all yet.

and i’ve definitely got no halo on.
if so it’d be quite aslant.
but i carry the thoughts with me in my suitcase.
and i long.
i long for something more. not to go back.
but forth.
forth into something where more of us find the balance.
where we really see each other again.

*
november’s caught up with us.

and we’re back at home by the sea.
but first i had to share some october with you.

and all that love,

h






Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...