4.23.2015

URBAN FLOWERS










att ha flyttat från ett gammalt soldattorp, mjukt inbäddat mellan fälten
till en brokigt & vilt pulserande storstad, är inte alltid utan friktion.
jag lämnar, som jag alltid gjort, min väska på barstolen och tänker att
där ligger den kvar när jag beställt lychée martinis.
det har den visserligen alltid gjort hittills också, men det kan ha
något med det vaksamma ögat hos en street smart spartan att göra.
m har vant sig också och vet att han måste hålla koll för två.
för aningen tuffare hud har jag fått, men jag kommer nog alltid att
i huvudsak ha just huvudet lite bland molnen, - & vill fortsätta tro att
det mesta och de flesta omkring mig, bär runt på godhet i regel.
då får undantagen & det andra hellre överraska mig.
och möjligtvis stjäla min väska. 










när jag ser svanarna och hur de rör sig i den lilla floden som rinner igenom där
vi nu bor ett tag, i en gammal vapenfabrik med imponerande takhöjd,
ser m de två typer som snabbt stannar till och byter kuvert mellan mörka bilrutor.
han vet vart de bästa klubbarna göms bakom oansenliga betongväggar,
sådär som london är ungefär världs-bäst på och där jag kan dansa halva natten.
han kan vilken dyster gammal trappa som leder ner till den mest magiska jazzklubb
och på så vis får han ständigt staden att spira asfaltsblomster för mig.

vad vi inte hade funnit var en faktisk butik för blommor.
jag har saknat en sån' där som är så mycket vanligare hemma och som även
danskarna är så fantastiska på. sådär operfekt perfekt med spännande sorters blommor,
lite känsla av äng och med enkelt, vackra vaser och slitna krukor.
så hittade vi helt oväntat 'the urban flower company', i mysiga crouch end,
på hörnet av en sidogata & vår väg mot vitt vin i kvällssolen.
och förälskelsen var omedelbar & fullkomlig.










jag hade inte kameran med mig den där kvällen i blomsteraffären,
så det fick bli lite glimtar från en del av sovrummet,
med en någon mörbultad bukett från the urban flower company.
skir & rodnande maiden blush syren och stjärnflocka med huvuden bland molnen
fick nämligen plötsligt hänga med bakom betong och asfalt, dricka drinkar
och andlöst titta på när halva natten dansades bort.

och det går fortsatt alldeles utmärkt att blanda
street smart & tunnhudad,

med kärlek, 

h


  


stills | bouquet & vintage french glass jar vase from the urban flower company
on the 2014 guide to the city of london from this favorite shop |
the ranunculus was brought home by the spartan on a rainy day

(so i guess he does have a secret flower shop stash too)
wardrobe | the hints of birds & cherry blossom on the chair is
a beauty from mes demoiselles found on cirkus

© hannah lemholt photography




//





having moved from an old soldier cottage, softly nestled between the fields,
to a motley & wildly pulsating metropolis, is not always without friction.
i leave, as i’ve always done, my bag on the bar stool and think that
of course it’s still there, when i return from ordering lychee martinis.
and so far it actually has been, but that may have something to do
with the watchful eye of a street smart spartan.
cause m has gotten used to having to keep track of both of us.
i’ve developed slightly tougher skin here, but will probably always
& essentially have my head a little bit in the clouds,
- and actually want to continue believing that mostly and most of those
around me carry goodness in general.
the exceptions from that rule rather will have to surprise me.
and possibly steal my bag.



when i see the swans and how they move, in the little river that runs through
where we now live for a while, in an old arms factory with impressive ceiling hight,
- m sees the two characters briefly pulling over to exchange envelopes between dark car windows.
he knows where the best clubs are hidden behind the most unassuming concrete walls
in that fashion that london just does it and where i then dance half the night away.
he’s informed in what gloomy old stairways leads to the most magical jazz clubs
and thus he constantly has the city spiring asphalt flowers for me.

what we hadn’t found was an actual shop for flowers.
i was missing one of those that are so much more common in sweden, - & that the
danes do so amazingly. those imperfectly perfect ones, with exciting varieties of flowers,
a sense of meadows and simple, beautiful vases and worn pots.
but so, unexpectedly, we found 'the urban flower company', in cozy crouch end,
on the corner of a side street and our way to white wine in the evening sun.
and the crush was immediate & absolute.



i didn’t have my camera with me that night in the flower shop,
so it had to be small glimpses from some of our bedroom,
with a somewhat tousled bouquet from the urban flower company.
the sheer & flushed maiden blush lilac and astrantia with its heads in the clouds,
namely suddenly got to hang behind concrete and asphalt, drinking cocktails
and breathlessly watch when half the night was danced away.

and it is continuously just fine to mix street smart & thin skinned


with love,


h















4.15.2015

LA BELLE HEIR | VOL.2 A SILENT BELIEF









jag plockar fram de här fotografierna från paris.
tänker att här i london, får jag frågan så mycket oftare;
vad har Du för religion, hannah?

jag tillhör ingen religion så, är det praktiska svaret.

jag tror på något större än oss människor.
och jag tror på ödet.
jag tror att vi kan styra en del av vårt öde.
jag hoppas att vi aldrig kommer att kunna styra allt.
jag tror att livet är mer än det vi kan se och ta på.
jag hoppas att det finns saker jag inte förstår,
är det längre, mer ärliga svaret.
jag tror på, som tranströmer skrev så vackert;










jag tror på att ljus kan svälja mörker och att mörkret aldrig
till fullo kan svälja ljuset. jag hoppas jag har rätt.
jag tror på att vårt lidande skänker oss medmänsklighet med tiden.
jag hoppas att jag alltid kan utstå den väntan.
för jag tror att vi är gjorda för att framhärda, envisas,
- att det är så vi lär oss vem och vad vi verkligen är.
jag tror, efter att ha fått det bevisat, på att det finns kärlek,
en kärlek som är redo för just Dig.
kärlek där Du inte behöver locka eller låtsas,
förminska eller förstora, - för att mötas.
en kärlek som är större än så, en som är redo.
jag hoppas på den för varenda en.
jag tror att d e t hade gjort världen till en annan plats.








jag tror på en hel massa saker jag inte kan orden för
och jag hoppas på att aldrig helt kunna förklara.
som när jag plockar fram de här fotografierna från paris.
som när jag lutar mig in över skärmen, över bilderna & orden,
och plötsligt kisar, lutar mig allt närmare, ler, - & tänker

svävar inte den där stolen i raden till vänster i luften?!




vad tror Du på?


kärlek,


h




shoot | look book la Belle Heir for kiss johanna
team | model : lina lindholm | mua & hair : jossi madsen
location | chateau de courcelles (etc) | thank you..!
wardrobe | savannah play dress & hendrix tiger bells by spell |
two poems bracelet by bjørg | karma & circle y necklaces by dogeared |
winter flower headband by filucca lou | all from kiss johanna
words | quote on grace by martin luther and 
excerpt from poem romanesque arches by favorite author
tomas tranströmer - read the rest here
thank you for all that is inexplicable
and tranströmer, - for the words you left behind

© hannah lemholt photography




//



i gather these photographs from paris.
i think to myself that here, in london, i’m asked the question
so much more often;
what is your religion, hannah?

i don’t practice religion in that sense, is the practical answer.

i believe in something bigger than us humans.
and i believe in destiny.
i think we can control & shape some of our destiny.
i hope that we’ll never be able to control everything.
i believe that in life there is more than what we can see and touch.
i hope there are things i do not understand,
is the longer, more honest answer.
i believe in what tranströmer wrote so beautifully;





i believe that the light can swallow the darkness
and that the darkness never 
fully can swallow the light.
i hope i
'm right.
i believe that our suffering renders compassion, with time.
i hope that i can always endure that wait.
i believe namely, that we are made to persevere, to persist,
- it's how we learn who and what we really are.
i believe, after it being proven to me, that there is love.
a love that is ready for you.
love where you do not need to tempt or pretend,
belittle or enlarge, - to really meet.
a love greater than that. one that is ready.
i hope for it to happen to each and everyone.
i believe t h a t would make the world a different place.



i believe in a whole lot of things i don’t know the words for
and i hope to never be able to fully explain.
like when i gather these photographs from paris.
like when i lean in close over the screen, over the images & words,
and suddenly have to squint, lean closer, smile, - thinking;

isn’t that chair in the line to the left floating in the air?!




what do You believe ?


x,


h











4.10.2015

LOST IN THE LIGHT










vi flyger till sverige i en enda röra av tidsoptimism & varmvattenkranar som plötsligt
fått eget liv och inte alls vill låta sig stängas av efter morgonens skumbad.
det är som att även detta stämmer. detta är också som en röd tråd genom mitt liv,
m's liv, nu vårt liv. dessa små blinkningar av kaos. (kanske ska vi inte bli alltför bekväma.)
och så oss, - kramandes, eller skrattandes, i dess öga, i vårt alldeles egna lugn.
ha! ten minutes to spare! cup of tea, my darling?

mamma och pappa möter upp med långa kramar som sakta töms på längtan,

kvällsmat och levande ljus. och så trängs vi återigen i den smala sängen på vinden,
på det 
allra finaste av sätt; staplade tekoppar & flackande ljus som samsas på det
gamla 
rullbordet från min studio, - & en saknad katt spinnandes oss till sömns.









några påskdagar får vi så, tillsammans.
vi lagar mat och dricker vin. fotograferar några av de tryck som ska
in i min kommande, egna lilla print shop. det finns vår i luften. och  fjärilar.
m försöker, envist och försiktigt, ta dem en & en och allihopa i kupade händer
och släppa ut dem i trädgården. jag tror att de trivs ganska bra bland fjädrar
i grönskande ris, musik & sällsamt vackert ljus. vill vara med och fira.
vi lämnar dem bara för att åka tillbaka till kafferosteriet på österlen,
där ljuset är alldeles magiskt och allt är när-odlat & nästgårds-bakat.
bella smälter mitt hjärta som ost, där hon sitter vid bordet,
nästan precis två år senare,  i vad som tycks som evig väntan
på några av de godaste stenugnsbakade pizzorna vi någonsin ätit.
tiden suddas ut. tiden blir allt tyngre, - ett allt viktigare väsen i sig.
vi slåss lite, tiden och jag,
om nog av henne för allt älskande som ska hinnas med.







vi flyger tillbaka till london i en enda röra av tidsoptimism & en lång lista
med måsten som inte hanns med. men det är som att även detta stämmer.
detta är också som en röd tråd genom mitt liv, m's liv, nu vårt liv.
dessa små blinkningar av kaos. (kanske ska vi inte bli alltför bekväma.)
och så oss, - kramandes, eller skrattandes, i dess öga,
i vårt alldeles egna lugn. 
ha! ten minutes to spare! cup of coffee, my darling?

och lite så är det. m gör te och jag gör kaffe.
vi tar med oss london till sverige och sverige tillbaka till london.
och det är tur att han är på riktigt som min andra hälft,
annars vet jag inte hur det skulle gå med att sakna en familj så,
att redan innan planet lyfter för att ta oss hem,
har den där längtan börjat fylla kroppen igen, den som
vi varje gång sedan måste kramas länge för att tömma oss på.
tiden kommer aldrig, aldrig att räcka till
för allt älskande som ska hinnas med.



med kärlek,


h






shoot | personal & some for my upcoming little print shop
team | babysister e shoots me and i edit - an eternal thank you
wardrobe | favorite caught up in the magic kimono by girl on a vine - kiss johanna
music | lost in the light by bahamas
thank you for the butterflies
© hannah lemholt photography


//





we fly to sweden in a mess of time optimism & hot water taps that suddenly
takes on a life of their own and refuses to turn off after the morning's bubble bath.
it's like this too is just right. this too is like that red thread
through my life, through m's life, - & now through our life.
these little flashes of chaos. (perhaps we shouldn't get too comfortable.)
and then there’s us - hugging, or laughing,
in the eye of the storm, in that calm of our own.
ha! ten minutes to spare! cup of tea, my darling?

mom and dad meets up with long hugs that slowly empties us all of longing,
supper and candlelight. and there we are againhuddled in the narrow bed
up in the attic,
in the most beautiful of ways; stacks of tea cups
and flickering candles crowding 
on the old trolley table from my studio,
- and a cat that’s been so missed, purring us to sleep.


we get to spend some easter days together.
we cook and drink wine. photograph some of the prints that are
to be part of my soon to come small printshop.
there is spring in the air. and butterflies.
m trying, stubbornly and carefully, taking them all one by one
in cupped hands, - to place them in the garden.
i think they’re quite content among bouquets of feathers on budding twigs, 
flowing music & that wondrously beautiful light.
wanting perhaps to participate in the celebrations.
we leave them only to go back to ’the coffee roast’where the light
is magical and everything served is locally cultivated & home grown. 
bella melts my heart like cheese, sitting at the table, almost exactly the same,
but two years on, in what seems like a forever waiting,
for some of the most delicious stone oven baked pizzas we've ever had.
time is erased. time becomes heavier, - an increasingly important entity in itself.

we fight a bit, me and it. over enough of that entity for all the loving that 
needs to be contained in my lifetime.


we fly back to london in a mess of time optimism and a long list of
must do’s that were not done. but it's like even that is just right too.
that too is like that red thread through my life, through m's life, - & now through our life.
these little flashes of chaos. (perhaps we shouldn't get too comfortable.)
and then there’s us - hugging, or laughing,
in the eye of the storm, in that calm of our own.
ha! ten minutes to spare! cup of coffee, my darling?

and that’s how it is. m makes tea and i make coffee.
we bring some london to sweden and some sweden back to london.
and it is such a bliss that he truly is my other half,
otherwise i’m not sure how i’d cope with all that longing of my family.
that missing that, even before the plane takes off to take us home,
has begun to fill the body up again,
- the one that we, each time have to hug long enough to empty ourselves of.
time will never, ever be entity enough for all the loving that
needs to be contained in my lifetime.


x,

h








3.30.2015

LA BELLE HEIR | VOL.1 A HERITAGE









mitt i den kallaste av vintrar, fick jag ord sända till mig från en vacker en.
ord som ekade för oss båda, om vad vi valt, oberoende av varandra;
om hur vi valt att leva och vart det sedan tagit oss.
jag vill låta de där orden gå i arv till Er, mitt i längtan efter en ny vår,
tillsammans med en del av fotografierna från frankrike och den look book
vi satte samman för kyss johanna, - la Belle Heir.
den Vackra Arvingen..

-

in the midst of the coldest of winters, i was sent words by a beautiful one.
words that echoed of what we had chosen, independently from each other;
how we had chosen to live and where it had subsequently taken us.
i want you to inherit those words now, in longing for a new spring,
- & along with some of the photographs from the days in france
and the look book we put together for kiss johanna - la Belle Heir.
the Beautiful Heir..









"You ruin your life by choosing the wrong person.
What is it with our need to fast-track relationships?
Why are we so enamored with the idea of first becoming
somebody’s rather than somebodies?
Trust me when I say that a love bred out of convenience,
a love that blossoms from the need to sleep beside someone,
a love that caters to our need for attention rather than passion,
is a love that will not inspire you at 6am when you roll over and embrace it.
Strive to discover foundational love,
the kind of relationship that motivates you to be a better man or woman,
the kind of intimacy that is rare rather than right there.
’But I don’t want to be alone’, we often exclaim. 


(...)







Be alone.
Eat alone, take yourself on dates, sleep alone.
In the midst of this you will learn about yourself.
You will grow, you will figure out what inspires you,
you will curate your own dreams, your own beliefs, your own stunning clarity,
and when you do meet the person who makes your cells dance,
you will be sure of it, because you are sure of yourself.

Wait for it. 
Please, I urge you to wait for it, to fight for it,
to make an effort for it if you have already found it,
because it is the most beautiful thing your heart will experience."










och med det;
tack för all den kärlek Ni visar mig här.


-

and with that;
thank you for all the love You show me, here.



x,


h




shoot | look book la Belle Heir for kiss johanna
team | model : lina lindholm | mua & hair : jossi madsen
location | chateau de courcelles | thank you..!
wardrobe | caught up in the magic kimono by girl on a vine
and circle y necklace by dogeared all from kiss johanna

words | from how to ruin your life (without even noticing that you are)
written by bianca sparacino - read the rest here

© hannah lemholt photography












3.20.2015

WALK UNAFRAID








jag har haft svårt att hitta orden. inte bara för att få dem att passa här,
utan att få dem att få plats i mig.
vill sortera tankarna som allt annat, göra som en mood board,
där allt har sin plats och de mörka färgerna blir vackra till silverkanterna.
man kan ju bli så oerhört trött på att vara liksom på insidan av sig själv hela tiden.

utöver kärleken, som är ren och spirar, tycktes det mesta mig plötsligt ha förmultnat. 

hårddiskar med år av fotografier klappade ihop, gick visserligen att rädda,
men det var liksom bara grej på grej som brakade samman
eller gick sönder och det var svårt att göra annat än att försöka lappa ihop
och försöka reda i röran. så fick jag plötsligt känslan som kan dyka upp ibland, 
- att allt det här kanske försökte säga mig något.








det kan kännas hur jobbigt som helst att förflytta sig när det är tungt,
att resa sig igen då, att resai alla fall för mig.
men så tror jag ju att livet är vist, att det ger Dig det Du behöver.
så resa var jag tvungen till plötsligt, för en fotografering.
och det kan säkert tyckas vara det allra enklaste i världen,
att få resa till paris, eller bali, eller marrakech. lyxigt därtill.
och det är det allra oftast, mest av allt själsligt, - & speciellt i backspegeln.
men är man tunnhudad är det inte alltid självklart eller enkelt.
 det är det där - jag gör det ändå - som allt handlar om.

av en tillfällighet hittade jag en vacker dovt grålila skrivbok
när jag skulle köpa kaffe och frukt till resan.
på tåget plockade jag upp den och bröt den öppen,
sådär som man måste med nya böcker med oskrivna sidor.
och det fanns en så vacker igenkänning i det där,
jag fyllde den ena skrivboken efter den andra med överdrivet snirklig text,
så snart jag lärt mig skriva som barn och fullkomligt spillde sedan 
tonåringens överdimensionerade känslor ut över sidorna,
så att det rann över kanterna på de där tygklädda, asiatiska dagböckerna
med drakar, - & rött sidenband för att hitta vägen.









bara några få timmar av inre & yttre resande senare var jag
sammanförd med de finaste av tjejer i paris, och våren hade hunnit före.
så blev det dagar av möten och samtal, av fotograferande, av tårar och skratt,
- & jag tror att vi tog igen samtliga tre år vi arbetat ihop, där pauser existerat endast i
form av möjligtvis en stående kaffe och en näve nötter, under dagarna i paris.
vi åt luncher & middagar med michelin stjärna i kanten. vi bodde på slott.
vi sågs åter, uppklädda, efter vars ett långdraget skumbad i drömbadkar,
varav mitt så stort att jag höll på att drunkna vid inte mindre än två tillfällen.

men paris är en alldeles egen historia.
den kommer jag tillbaka till när bilderna är klara.
i dag ville jag mest dela med mig av den där känslan jag fick medan tåget
dundrade fram mellan london och paris. den där känslan som finns in mellan de ord
jag tillslut skrev ner, med överdrivet snirklig text, i den nya skrivboken.
det där att saker måste få gå sönder, måste få förmultna,
- så att det nya kan växa på riktigt. om det ska gå att urskilja ljuset.
det där att rädda, osäkra; det är vi alla ibland.
att det är det där - jag gör det ändå - som allt handlar om.
för mig är det det som är att vandra orädd.









kärlek,


h





self portrait | wolf clan shaggy cardi by spell & the gypsy collective
flat lay | print from the LW photo art calendar '15 by sara & me |
paris card & weekend in paris mini city guide by favourite underwearables |
current obsession is hand creams and mostly now the byredo bal d'afrique one | etc
street | beautiful door and details from the streets of beautiful paris
model | lina dances among the bess nielsen installation of dresses in the atrium of merci
wearing arnhem kimono, fleetwood tee dress & wild ones bells from spell - all from kiss johanna

room | my heavenly bed at chateau de courcelles | thank you for knowing exactly what we needed..
mua & hair | paris / on lina : magic mini jossi madsen
music | R.E.M.’s classic walk unafraid cover by first aid kit 
© hannah lemholt photography





±



i've had a hard time finding the words.

not only to make them fit here, but to get them to fit in me.
been wanting to sort the thoughts, like everything else; make a mood board,
where everything has its place and where the dark is beautiful against silver edges.
one can feel so incredibly tired at times, of being like on the inside of oneself all the time.

other than our love, which is pure and spiring,

it seemed to me suddenly that most else had mouldered.
hard drives with years of photographs collapsed,
and however much they turned out to be retrievable in the end,

it was like thing after thing kept giving out, breaking down.
and it was hard to do much else than trying to patch up, sort out & unravel.
suddenly i got that feeling that may surface occasionally,
- that maybe all of this is trying to tell me something.


-


it can feel so hard to even move when it is heavy like that,
to get up, go out. to go. at least for me.
but i also think that life is wise, that it gives you what you need.
so to go, to travel, i suddenly had to. for a shoot.
and i’m sure it can seem like the easiest thing in the world,
getting to travel to paris, to bali, or to marrakech. a luxury too.
and it is most of the time, most of all mentally & spiritually
- and especially seen in the rearview mirror.
but if you have thin skin it’s not always obvious or easy.

it's that - i’ll do it anyway - that it’s all about.

by chance, i found a pretty, matte notebook in dusted purple

when i was buying coffee and fruit for the trip.
on the train, i picked that book up and forced it open, as you have to
when it comes to those untouched books with unwritten pages.
and there was such a beautiful recognition in that,
as i would fill one book after the other with exaggerated squiggly text,
as soon as i learned to write as a child and then completely pour the 
teen's over-dimensioned feelings out over the pages,
so that it flowed over the edges of those fabric-covered asian diaries
with dragons, - & red satin ribbon leading the way.


-


only a couple of hours of internal & external traveling later i was reunited
with two of the loveliest girls in paris, and spring had arrived just prior.
it turned into days of encounters & conversations, of photography, of tears & laughter,
- & i think we might have made up for three years of working together; 
where breaks consist only of possibly a coffee on the go and a handful of nuts,
during the days in paris, having lunches & dinners in dishes with michelin star trimming.
we stayed at a castle. we met up in the corridors, dressed up,
after each having everlasting bubble baths in bathtubs of dreams,
of which mine so large i almost drowned in, on no less than two occasions.

but paris is a story all of its own.
i’ll come back to it when the photos are finished.
today i wanted mostly to share with you, that feeling i got as the train thundered
between london and paris. that feeling that is now in between the words i
finally wrote down, with exaggerated squiggly text, into the new notebook.
the fact that things need to be broken, need to moulder,
- for the new to grow just right. for it to be possible to distinguish the light.
it is that thing, that afraid, uncertain; is something we all are at times.
but it's that - i’ll do it anyway - that everything is about.
to me that’s what it is to walk unafraid.


with love,


h




  


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...