8.14.2014

MOON CHILD MEMORIES











vi kommer till kyrkogården medan solen gör sig redo att gå ner;
glöder guld över sin dag, sträcker sig i allt längre skuggor över
murar och stenbeläggningar, ~ & gäspar i mjuk, varm vind.

vi pratar inte mycket. melankolin låg i luften redan när vi tog
bilen och lämnade trulli huset för den här kvällsrundan.
delar av familjen har flugit hem i omgångar,
den efterlängtade, & nu saknade, också.










vi har konstaterat att avsked är svårt,
så som jag är så tacksam att vi gör i den här familjen,
ut med det på bordet; bland burrata, tomater, oliver & vitt vin.
där bryter vi bröd och tystnad. fäller tårar.
men nu pratar vi inte mycket. nu bara är vi här.
mitt bland det vi redan vet att vi ska minnas, alltid,
~ & det som minner om andra människors liv;
i blommor, datum, bleknande fotografier & kors,
de människor som inte längre går att röra vid,
men som kanske bara rest hem.











     
morgonen efter, innan vi som är kvar ska börja vår bilresa upp genom italien,
måste vi tillbaka till kyrkogården en stund; lillasyster och jag.
då kommer vi i morgontimmarna. solen står redan högt och är utvilad,
full av hetta & vitt ljus. jag får inre bilder av hur skuggorna vandrat
kvällen innan, hur det mörknat, ~ & hur allt här sedan varit insvept i bara
månljus, flämtande ljuslågor & doften av nattblommande jasmin.
jag kommer på mig själv med att undra om de varit stilla.
de människor som inte längre går att röra vid,
men som kanske bara rest hem.









kärlek,
på italienska,


h


wardrobe | moon child maxi lace kimono in ’crescent moon’ - LW
{launching autumn’14} | black horn moon bracelet comes with the
moon child kimono in black - ’dark moon’ | necklace is lover from LW |
golden arrows tattoo is a flash tat from flash tattoos
thank you | cimitero comune di alberobello | 
baby sister e for clicking the shutter and visiting
cemeteries with me, no matter the hour

tech specs | canon eos 5d mark II / canon ef 50mm 1:1.4
{i do the settings, e shoots & i edit} 

© hannah lemholt photography



//


we arrive at the cemetery as the sun is getting ready to set;
glowing gold over its day, stretching in longer and longer shadows
over stone walls and pavings; yawning in soft, warm wind. 


we don’t talk much. melancholy was already in the air
as we got in the car, left the trulli house for this evening excursion.
parts of the family has flown home, and the someone longed for,
~ & now missed, has too. 


we’ve all agreed that farewells are hard.
the way i’m so thankful we do in this family, bring it
to the table; among burrata, tomatoes, olives & white wine. 
where we break bread and silence. shed tears.
but now we don’t talk much. we’re just here.
amid the memories we already know will stay with us always,
~ & that which reminds us of the lives of others; 
in flowers, dates, fading photographs and crosses, 
they who no longer can be touched,
but who might have just journeyed home.


the morning after,
before the last four of us begin our road trip through italy, 
we have to return to the cemetery for a while; baby sister e and me. 
this time we arrive in the morning hours.
the sun is already high in the sky, well-rested; spreading heat & white light.
i get inner images of how the shadows has wandered the night before,
how it darkened, ~ & how all of this then was wrapped in only moonlight,
flickering candle flames and the scent of night blooming jasmine. 
i find myself wondering if they stayed still then.
they who no longer can be touched,
but who might have just journeyed home.


love,
in italian,

h







7.21.2014

THE GOD OF SMALL THINGS





small, golden temple bowls from the island of the gods | postcards going in the mail box | golden bookmark is a special gift | twig pencil from innkit |
magic 'three hundred nights’ volcano sand necklace by bjørg - thank you lovelies !
 




solen tycks evig nu, färgar luften kritigt vit. 
svalorna dyker och dansar där, på sitt rena ark i vild frihet. 
värmen formar mig mjukare och dämpar alla ljud.
månen tycks ha legat i de gyllene fälten utanför
under sina sista morgontimmar,
har lämnat enormt avtryck av halvmåne bland havren.

jag flyter in & ur sömn utan en enda klocka,
raderar tiden tills resan mot italien & en efterlängtad börjar.
arbetar in i stjärnklara nätter & somnar matt bort i het middagstid.
inspirationen rinner över & det kylda, vita vinet flödar.
jag tänker så många gånger att jag tappar räkningen;
på hur bra vi har det.
allt detta vackra, allt det enkla, allt det 
självklara
i friheten av att mest ha sina drömmar att hålla reda på.
världen är barbarisk bitvis. vi är bortskämda.
jag viskar tack till en sten & har fjädrar i bröstet.










lillasyster kommer cyklande med cykelkorgen full av
kokosmjölk & ananas, vanilj & yoghurt, 
blicken full av förväntan.
så mumlar & mixar hon i köket medan jag fotograferar,
serverar vad hon spontant kallar sin greek goddess smoothie
för att så tycker hon att min klänning liksom känns.
den skruttar jag förresten runt i mest hela tiden, även barfota
kryddträdgården, till bellas fullkomliga förtjusning,
medan vi varsamt smygande plockar smultron och vårdslöst
hoppar bland samtalsämnen in emellan himmel & jord.

det som blir över av morgonens smoothie, förvandlas i frysen
till glass att svalka kvällen i.

jag tänker igen då, på hur bra vi har det.
då när glassen smälter och när skratten över att vi ändå
tvunget ska föreviga den blandas med vanilj & blomblad.
allt detta vackra, allt det enkla, allt det självklara
i friheten av att mest ha sina drömmar att hålla reda på.
de små tingens gud.

jag viskar tack till en sten & har fjädrar i bröstet.








favorite valley dress by candela, from free people | another stunning poem by christopher poindexter




och så har jag en hel massa kärlek
i det där bröstet också,



h





//


the sunshine seem eternal now, colors the air a chalky white.
and the swallows dive and dance on their clean slate, in wild freedom. 
the warmth moulds me softer and muffle all sounds.
the moon appears to have taken a rest in the golden fields outside,
during her last nocturnal hours;
has left a huge crescent moon imprint among the barley. 

i float in & out of sleep without a single functioning clock; 
erase time until the journey towards italy & someone longed for, begins.
work into nights clear with stars and fall asleep matt into midday.
inspiration is flowing over & the chilled, white wine flows. 
i think, so many times i lose count, about how lucky we are.
all this beauty, all that which is simple, all that is given in the freedom
of that, mostly, - we ever only have our dreams to keep track of. 
this world is barbaric in bits. we are spoilt rotten summer fruit.

i whisper 
thank you to a stone & have feathers in my chest.





baby sister e comes riding her bike; basket full of
coconut milk & pineapple, vanilla and yogurt, eyes full of fever.
and so she mumbles & mixes frantically in the kitchen while i shoot;
serves what she spontaneously calls her greek goddess smoothie,
as, to her, that's what my dress kinda make her feel.
i mess about in that one all the time by the way,
even barefoot in the herb garden, to bella's utter delight,
as we gently tip toe, picking wild strawberries and
carelessly jump among all topics between heaven and earth.  

what is left of the morning smoothie, is transformed in the freezer;
into ice cream to soothe the humid, hot evening.


and i think yet again then, about how lucky we are.
as the ice cream melts and when the laughter over the fact that we
still have to eternalize it in photos; mixes with vanilla and flower petals. 
all this beauty, all that which is simple, all that is given in the freedom
of that, mostly, - we ever only have our dreams to keep track of. 
the god of small things.

i whisper thank you to a stone & have feathers in my chest.



and also, in that chest of mine;
a whole lot of love,


h







* headline refers to amazing book the god of small things by arundhati roy
© hannah lemholt photography 













7.14.2014

THE CARRIER PIGEON & THE LABYRINTH











vi bodde i det där enorma, vita sekelskifteshuset med
det runda, knoppande tornrummet och nästan för många andra;
större rum att gömma sig, ~ & försvinna i.
vi bodde i det det där vackra, gamla huset med de många,
av åren perfekt blankslitna & välvda trappräckena;
alltför lockande för att kunna låta bli att gränsla & åka ner för.

vi bodde alldeles vid skogens kant.
bara en lek bort från det mörka järnvägs-spåret med 
kantande kjolar av vita, gigantiska björnlokor,
som vi visste var giftiga och som bar förföriska vita blommor
& lek i hela sago-skogen,
men de där låter Ni bli - förmaningar.

jag var en 7 årig, rufsig pojkflicka med,
som mama fortfarande säger
ett rikt inre livsläpandes för långt nattlinne
över kökets svart, ~ & vitrutiga stenplattor.
jag minns doften av syren; i sommarbris från trädgården,
limegröna frökapslar över stenrutor; inblåsta genom köksdörren.
det var där jag satt, som förtrollad, timme ut och timme in,
~ & lyssnade på 
hjältar & monster på himlavalvet om och om..
och om igen.

den lilla bandspelaren spelade upp radioteatern med grekisk mytologi.
spelade upp den och in den; djupt in i mig.
band n°2, det med theseus & ariadne, labyrinten & minotauren,
hade en alldeles speciell plats i mitt barnhjärta
och skulle visa sig bli kvar där, långt efter att
jag slitit ut rösterna på magnetbanden.










så för fyra år sedan, nästan trettio år senare, ska ariadne’s
röda tråd börja nystas upp & leda mig in i en labyrint.
leda mig till en kärlek förklädd till minotaur.
fast det vet jag inte då.

det ska ta två år innan jag ens tar tag i änden av
den där röda tråden.
jag, ~ & mitt liv, är någon helt annanstans.
och när jag så får en plötslig ingivelse att svara på brevet,
då börjar en resa inåt två människors mitt.
 och mot varandra.

det ska ta en dag, efter de två åren, att få svaret;

att skicka brev till Dig är som att skicka ut en brevduva.
man vet aldrig om den kommer tillbaka med svar.








 


sedan dess har det liv, mitt, som jag redan tyckte var musik, 
fått en djupare rytm. allt har fått en rytm. det är bara så det är.
vi vet nu att vi bott bara några gator ifrån varandra i london. 
kanske har vi passerat varandra där
eller dansat på tvilling-bord på china white.
det har funnits så många punkter på vägen, nu är de
tydliga som knutar på den röda tråd som löpt genom allt,
genom två liv som plötsligt bestämde sig för att nu.
nu är det dags, ~ & som ledde oss, två främlingar
in i samma labyrint.

sedan dess minns jag, i allt klarare & tätare ögonblicksbilder;
delar ur mitt liv som av någon anledning blivit kvar, 
Ni vet sådär i ett speciellt fack, fast man inte
riktigt förstår varför de känns som nycklar,
eller kanske ens att man alls hade ett lås som de skulle
komma att behövas till, för att öppna upp en dag.








att veta när man hör en röst; att det där.. det är hemma.
att tillslut ses öga mot öga när man redan fallit för varandra.
att flyga; att sätta sig på ett plan mot ett bröllop med
150 människor varav man aldrig träffat en enda,
med en stor champagne-sabel smugglad i bagaget.

att få sitt liv ihop-broderat av en röd tråd,
där varenda tygbit, även de som inte passade ihop,
plötsligt alldeles klart har behövts
för att mönstret skulle bli urskiljbart.

om det ska jag berätta.
men kanske inte här.
Ni som undrat så fint när det kommer en bok.
den kommer. detta är vår historia.
jag hade nog inte ens kunnat fantisera ihop den
som rufsig 7 årig trollunge med än ostyrigare fantasi.
livet är rikt, både det inre & det faktiska. 



kärlek.
så var det ja, 

h


wearing a favorite dress - valley from candela | free people
bowl with the last roses from the garden
feather is handmade for me by sara n bergman
© hannah lemholt photography



//




we lived in that huge, white, turn of the century house,
with the round, budding tower room and almost too many other,
larger rooms; to hide and get lost in.
we lived in that beautiful old house with the many
perfectly timeworn & winding wooden banisters;
too tempting not to straddle & slide down.
we lived right next to the forests edge. 
just one game away from the dark railroad,
skirted with the luminous giant hogweeds 
we knew

were toxic and carried seductively soft flowers, 
~ & play throughout all of the fairy tale forest,
but stay away from those - admonitions. 


i was a 7 year old, disheveled tomboy, 

with, as mama still puts it; 
an abounding inner life, dragging my too long nightgown 
over the kitchen's black, ~ & white checkered stone floor.
i remember the scent of lilacs in the summer breeze from the garden, 
lime green seedpods dancing over stone; blown in through the kitchen door. 
and that's where i sat, enchanted, hour after hour, 
~ & listened to ’empyrean heroes & monsters’ over and over.. 
and over again. 


the tiny tape recorder played back that radio drama of greek mythology. 

played it back and in; deep into me. cassette tape n°2;
the one with theseus & ariadne, the labyrinth & the minotaur, 
had a very special place in my infant heart 
and would prove to stay on in there,
long after i had worn out the voices of magnetic-tape.




then, four years ago, almost thirty years later,
ariadne's red thread started to unravel, leading me into a labyrinth.
leading me to a love disguised as a minotaur. 
although i didn’t know that then. 

it’ll be another two years before 
i even take hold of the end of that red thread. 
i was, my life was, ~ somewhere else. 
and when i did get a sudden impulse to respond to that letter, 
then began a journey, inwards, into the core of two people.
  and towards each other. 


it’ll be one day after the two years, to get the answer; 


sending letters to you is like sending out a carrier pigeon. 
you never know if it will come back with answers.

since then, the life, my life, that i already thought had music in it, 
has gained a deeper rhythm. everything has got a rhythm.
that's just the way it is.
we know now, we’ve lived just a few roads apart in london. 
maybe we’ve passed each other on the street,
or danced on top of twin tables at china white. 
there has been so many points on the way,
now pointed knots on the red thread that has run through it all. 
through two lives suddenly decided & directed into a now
now is the time, ~ & that led us, two strangers, 
into the same labyrinth.


since then, i remember,
in ever clearer & more frequent instant inner images,
parts of my life that, for some reason has remained. 
you know the kind; stored like in a special compartment,
although one doesn’t really understand why they feel like keys, 
or perhaps even that there’s a lock at all;
that they’ll be needed for, to open up one day.



to know, when you hear a voice,
that this.. this is home. 
to fly;
get on plane and travel to a wedding with
150 guests of whom you've never met even 1,
with a large champagne saber sneaked into your luggage.
to finally see each other, eye to eye,
when you’ve already fallen.  


to get your life stitched up by a red thread, 
where every single piece of fabric,
even those that, at first you didn’t think fit together,
suddenly quite clearly has been necessary
for there to be a distinguishable pattern.

i’ll tell you about that. but maybe not here. 
to those of you who have written me,
who has wondered so sweetly
when will there be a book
it’ll come. this is our story. 
and i probably couldn’t even had made it up. 
not even as that disheveled 7 year old tomboy,
with the run free imagination. 
life is abounding,
both the inner & the actual.


love.
that’s it,


h






6.24.2014

FEATHERS & STONES





work mode music is bonobo eyesdown from their black sands album :





jag vill veta

vad får Dig att vakna, 
vad får Dig att komma till liv ? 




this years attire & dying roses | last years



det måste alltså vara runt ett år sedan..
det där får jag inte riktigt grepp om. det där med tid.
men på ett ungefär ett år sedan då, senaste gången mamma
rensade bland rosorna i trädgården. då när hon tar bort
de blommor som nu bara tar kraft från buskarna,
från de ännu snävt snurrade små, nya knopparna.
hon fyller en hel skottkärra i år, undrar igen om 
jag vill använda och om de ger mig kraft.

det gör de. de ger mig också lite svindel.
eller egentligen är det tiden som ger mig svindel.
när det blir tydligt så hur den passerat.
det är ett törne det där lite, ~ & även de riktiga 
taggarna är giftigt vassa, jag får återigen
suga lite blod från några fingertoppar.

och jag gör som jag alltid måste.
jag trycker näsan & läpparna djupt ner
bland blombladen, handflatorna kupade;
fulla av regnstänkta rosor och en doft som jag inte
ens kan komma i närheten av att beskriva.
jag kan bara, för att läka de små sår törnet ger,
fotografera & föreviga. då lättar känslan lite,
~ blir nästan bärbar;
av hur allt går lite för fort,
är lite för flyktigt.









men mest av allt vill jag veta

vad får Dig att vakna, 
vad får Dig att komma till liv ? 




kärlek,


h


image n°1 | bedlinen HM home | linen pillowcases with shells & feather festoon LW
image n°2 | happy feet in a bath of dying roses wearing boho goddess barefoot sandals from forever soles
paper with favorite quote i scribbled down has the feather sara made for me 

© hannah lemholt photography / sara n bergman illustration





//



i want to know 

what gets you to awaken, 
what makes you come alive?



it has to be around a year ago then..
something i can never really get my head around.. time.
but about a year ago then, since then, the last time mama
weeded out among the garden roses. that time when she removes
the flowers that now only takes power from the bushes,
from the still tightly spun small, new buds.

she filled up a wheelbarrow this year, wondering again if

i want to use them in any way, and if they give me strength.

they do. they also give me vertigo.
or actually it is the time concept that make me dizzy.
when it becomes so clear and indisputable how it’s passed.
it’s a thorn that a little bit, ~ & even the actual
 thorns are toxic sharp, i yet again have to suck
some blood from a few fingertips.

and i do as i always just must.
i press my nose & lips deep down
among the petals, palms cupped;
full of rain bedewed roses and a fragrance
that i can’t even come close to describe.
i can only,
in order to heal the small wounds all thorns give,
photograph and immortalize.
then lightens the feeling a little, becomes almost bearable;
of how it all goes a bit too fast,
is a little too fugitive.



but most of all i want to know 

what gets you to awaken, 
what makes you come alive?



x,


h







Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...